Joona 2 eri käännöksissä
Kärnbibeln
2:1
SKB
Herren hade förberett en stor fisk som slukade Jona och Jona var i fiskens buk i tre dagar och tre nätter. [Det är detta tecken som Jesus talar om i evangelierna Matt 12:40-41; 16:4; Luk 11:29-30. Det är en typologi för Jesu död och tid i graven fram till uppståndelsen på tredje dagen.]
2:2
SKB
Sedan bad Jona från fiskens buk till Herren sin Gud (Jahveh Elohim).
2:3
SKB
Han sa: ”Jag ropade (skrek) ur min ångest till Herren (Jahveh) och han svarade mig. Från Sheols (underjordens, gravens) buk [bland de döda] ropade jag på hjälp och du hörde min röst.
2:4
SKB
För du slungade mig från djupen till havens hjärta och floderna omringade mig, alla dina vågor och dina böljor passerade över mig.
2:5
SKB
Och jag sa: Jag har blivit förvisad från dina ögon (bortskickad från din åsyn), men jag ska fortsätta att skåda (blicka upp) mot ditt heliga tempel.
2:6
SKB
Vatten omringade mig upp till halsen (hebr. nefesh) [ända inpå livet, se även Ps 69:2], djupet [havet] omringade mig, sjögräs lindades kring mitt huvud.
2:7
SKB
Till de uthuggna bergen [bergens rot/fot] gick jag ner [se Jona 1:3, 5], [ner under] jorden, dess bommar var bakom mig för alltid. Men du tog mig upp ur djupet, Herre (Jahveh), min Gud (Elohim). [Första delen är svåröversatt. Hebr. qetsev används om något utformat och kommer från verbet att hugga. Det används i samband med hur Chiram arbetar och gör formen för den ställning som bronshavet i tabernaklet stod på, se 1 Kung 6:25; 7:37. Bergen kan poetiskt uppfattas sträcka sina rötter eller ryggar till havets lägsta djup. Där är de uthuggna och utformade. En annan tolkning är att det är Jonas huvud som sticker upp ovan ytan och liknas vid berg som är täckta av växtlighet.]
2:8
SKB
När mitt liv (min själ – hebr. nefesh) tynade bort i mig kom jag ihåg Herren (Jahveh) och min bön till dig, till ditt heliga tempel.
2:9
SKB
De som ser på lögnaktig fåfänglighet (värdelösa tomma ting) överger sin nåd (omsorgsfulla kärlek). [De byter bort den nåd de fått genom att inte ta vara på den utan istället ägna sig åt ytlighet.]
2:10
SKB
Men jag ska offra till dig med tacksam röst. Det jag har lovat (gett min ed på) ska jag betala. Frälsningen tillhör Herren (Jahveh).”
2:11
SKB
Herren (Jahveh) talade till fisken och den spydde upp Jona på det torra. [En del tolkar vers 2 och omnämnandet av Sheol, som att Jona är död för att sedan återuppväckas när han kastas upp på land. Verserna antyder dock att Jona är vid medvetande och ber. Han beskriver upplevelserna av att vara nära drunkningsdöden – hur det känns att vara i dödsrikets (Sheols) innersta buk. Jona upplever dödsångest och kanske är han stundvis avsvimmad. Att Jona i vers 7 beskriver hur han sjönk till bergens grund och att jordens bommar slöts kan betyda att han sjönk till botten, men det kan också vara en beskrivning av hur han tror sig nå dödsriket eftersom den allmänna uppfattningen då var att Sheol (de dödas plats/graven) var beläget i jordens innersta. Därifrån lyftes han mirakulöst upp av en fisk! Sheols buk är inte samma sak som fiskens buk. Fiskens buk blev räddningen från Sheols buk. Sheols buk är egentligen utan återvändo, medan fiskens buk representerar en räddning och en trygg väntan på fullständig räddning, en återgång till livet – en ”uppståndelse”. Även i detta stycke ser vi parallellerna med Jesu tid i graven före uppståndelsen.]