Psalmit 77:2–21 eri käännöksissä
Kärnbibeln
77:2
SKB
Min röst [är] till Gud (Elohim) och jag ropar; min röst [är] till Gud (Elohim) för att han ska lyssna på (vända sitt öra till) mig.
77:3
SKB
På min nöds dag [då jag var trängd och mötte svårigheter] frågade jag efter (sökte; tog jag min tillflykt till; trädde jag fram inför) dig, Herre (Adonai), på natten var min hand [oavbrutet] utsträckt utan att domna bort [tröttna, bli hjälplös eller svag]. Min själ (hela min varelse – hebr. nefesh) vägrar att låta sig tröstas [jag ville inte bli tröstad].
77:4
SKB
När jag kommer ihåg (tänker på) Gud (Elohim), måste jag stöna och jämra mig, när jag begrundar (tänker, reflekterar) blir min ande försvagad. Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits. Denna vers är gåtfull, hur kan det vara plågsamt att komma ihåg Gud, det borde ju ge hopp! När Asaf tänker på Gud, kan det syfta på Guds karaktär och helighet i förhållande till hans egen bräcklighet, men också på tidigare ingripanden av Gud i hans eget liv och sitt folk. I den jämförelsen ser den nuvarande situationen hopplös ut, Gud upplevs långt borta och det blir smärtsamt att se den kontrasten.]
77:5
SKB
Du höll mina ögonlock öppna, jag var betryckt och kunde inte tala.
77:6
SKB
Jag har slutat räkna dagar som gått, de eviga åren.
77:7
SKB
Under natten ska jag komma ihåg min sång, jag ska umgås med (reflektera över) mitt eget hjärta och min ande ska göra noggranna efterforskningar.
77:8
SKB
[Utifrån dessa noggranna efterforskningar formuleras sex frågor:] Ska Herren (Adonai) förkasta oss för evigt? Ska han någonsin igen ge oss nåd (välvilja, favör)?
77:9
SKB
Är hans nåd (kärleksfulla omsorg) borta för alltid? Har hans tal (språk; löften – hebr. omer) upphört från släkte till släkte (generation till generation)?
77:10
SKB
Har Gud (El) glömt att visa nåd (oförtjänt kärlek), eller har han i sin vrede tillslutit sin barmhärtighet (medkännande nåd)? [Hebr. rachamim kommer från ordet rechem som betyder moderliv. Guds barmhärtiga nåd liknas genom detta ord vid den ömsinta kärlek föräldrarna har till sitt ofödda barn som ännu är i mammas mage. Ordet tillslutit kan också i sammanhanget ha betydelsen att psalmisten Asaf i sin klagan och djupa oro undrar om det som är från Gud kanske ändå inte kommer att födas fram.] Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
77:11
SKB
Jag säger [svarar och tänker högt]: Det smärtar mig att den Högstes (Elions) högra hand kan förändras (ordagrant ”bytas ut”). [Syftar på att den inte alltid gör likadant eller tycks vara overksam.]
77:12
SKB
Jag ska komma ihåg Herrens (Jahs) gärningar, ja, jag ska komma ihåg dina under (förunderliga ting, mirakler, välgärningar) från forna tider.
77:13
SKB
Ja, jag begrundar [lågmält nämner jag om] allt ditt verk [rekapitulerar allt det du gjort] och dina [förunderliga] gärningar (bedrifter) vill jag reflektera över.
77:14
SKB
Gud (Elohim), dina vägar är heliga. Vilken stor gud (hebr. el) kan jämföras med dig, Gud (Elohim)?
77:15
SKB
Du är den Gud (El) som gör under (mirakler), du har gjort din styrka känd bland människor.
77:16
SKB
Du har återlöst ditt folk med din arm, Jakobs söner och Josef. Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
77:17
SKB
Vattnen såg dig, Gud (Elohim), vattnen såg dig. De var i smärta, också djupen skakade.
77:18
SKB
Molnen vräkte ut vatten, skyarna lät höra sin röst, dina pilar vandrar också iväg.
77:19
SKB
Ljudet av ditt dundrande (din åska) i stormvirveln, blixtar lyste upp världen, jorden skälvde och bävade.
77:20
SKB
Din väg var i havet, dina steg i det stora vattnet men dina fotsteg var okända.
77:21
SKB
Du ledde ditt folk som en fårhjord (flock av småboskap) med Moses och Arons hand.