Psa Psalms, psalm Book of Psalms, psalm 32
[A Psalm (sacred song about or to God)] of David [Beloved], Maskhil [Contemplative Poem].
Psaltaren 32:0 i olika översättningar
Svenska
SKB
[Psalmen beskriver tyngden av att bära på synd, men också lättnaden av att bekänna och få bli verkligt fri. Psalmen tar upp frågor som rör synd och lidande. Inom judendomen var välgång ett tecken på Guds välsignelse och sjukdom berodde på synd. Ibland finns det ett samband, men inte alltid. Där det finns till synes olika svar är det viktigt att läsa hela Bibeln och se att summan av Guds ord är sanning, se Ps 119:160. Paulus redogör för sambandet i 1 Kor 11:29-30. När Jesus helar den lame mannen, som hissats ner genom taket, antyds också sambandet, se Mark 2:1-12. Samtidigt säger Jesus att det inte fanns någon koppling mellan den blindfödde mannens sjukdom och hans eller hans föräldrars synd, se Joh 9:3. Job drabbas av sjukdom och Gud säger att han var en god och hederlig man, se Job 1:8. I Hebreerbrevet nämns hur kvinnor och män, just på grund av sin tro, fått lida och dö, se Heb 11:36-38. I Psaltaren finns också exempel där oskyldiga människor får lida, medan andra psalmer som denna, antyder att det kan finnas ett samband mellan personlig synd och sjukdom. Bibeln målar inte en svartvit bild, ibland kan sjukdom bero på personlig synd, vid andra tillfällen inte. Bakgrund: Ingen bakgrund ges, men den skulle kunna höra ihop med Psalm 51, som uttryckligen beskriver Davids synd med Batsheva (Batseba), se Ps 51:2. David hade begått äktenskapsbrott och sedan mord för att dölja sin första synd, se 2 Sam 11. Under ett års tid hade David burit på denna hemlighet. Psalm 51 är hans bön om förlåtelse och Psalm 32 skulle kunna varit skriven efter detta, för att visa på Guds stora nåd och Davids lärdomar från denna händelse. Citeras: Vers 1-2, citeras av Paulus i Rom 4:7-8. Författare: David Struktur: 1. Förlåtelsens välsignelse, vers 1b-2 2. Tyngden av obekänd synd, vers 3-5 3. Inbjudan att söka och glädja sig i Herren, vers 6-7 4. Var inte tyst, vers 8-9 5. Avslutande uppmaning – var glada, vers 10-11]